Den här sajten är min resedagbok när jag bloggar mig igenom den samlade produktionen av Star Trek-tv-serier och -filmer (och en och annan bok och dokumentär och skiva och fanzine och…).
Även om jag i min barndom såg på Star Treks originalserie, och säkert suttit och såsat framför tv:n när Voyager gick i repris, så var min utgångspunkt, i alla fall till en början, Star Trek-novisens. Det är helt enkelt första gången jag ser avsnitten jag skriver om, och när jag skrev hade jag inte riktigt någon koll på vad som låg framför mig (och jag försökte undvika spoilers så långt det gick).
Jag ser och skriver om avsnitten i den följd som de visats på amerikansk tv, men gör ett undantag för Star Trek: Discovery och de nya spinoff-serierna.
Min resa inleddes den 1 mars 2015, och lite drygt fem år senare hade jag till sist skrivit om allting Star Trek i rörliga bilder. Men eftersom franchisen fortfarande lever så följer jag med på färden och bloggar successivt om nya serier och böcker, med lite djupdykningar ner i Star Trek-historien när jag hinner med.’
Det jag minns starkast av You Can Call Me Bill är faktiskt eftertexterna. Evighetslånga med massor av namn, alla de som pröjsat för att filmen skulle bli verklighet. Det här porträttet av William Shatner är nämligen ett resultat av crowdfunding. Producerad av produktionsbolaget Legion M vars nisch är att låta fans vara med och finansiera det de själva vill se och uppleva.
Jo, jag vet. Det där med crowdfunding är ett ganska utslitet buzzword från förr, men Legion M har lyckats göra det här till en lite bättre affär än de där ofta trötta Kickstarterkampanjerna. Kanske för att man inte bara får lite najs merch för pengarna man pytsar in i projektet. Tanken är att man ska kunna få pengar tillbaka också, om filmen säljer många biljetter eller köps upp av en distributör. Inför You Can Call Me Bill fick man 1200 personer att satsa minst 100 dollar per man (alltså lite drygt en tusenlapp i svenska kronor). Tanken är att Legion M i sig också ska fungera som en community, där man kan bli delägare i själva bolaget för 40 dollar. Ett sätt att bygga ett företag på, men samtidigt också en kärnpublik för bolagets produktioner. Jo, några varningsklockor drar igång hos mig när jag hör det där, man har ju sett en och annan techvisionär måla upp utopiska visioner förr utan att det blivit mycket mer än en stilig konkurs av det. Men man har trots allt faktiskt färdigställt ett gäng filmer, en av de senaste är till exempel My Dead Friend Zoe, med Discoverys Sonequa Martin-Green i en av huvudrollerna.
Den sena kvällsvisning jag var på här i San Francisco tydde inte på att just Shatnerdokumentären kommer att dra in massor av pengar till finansiärerna. Det var ganska glest i raderna. Men en snäll kille gick i alla fall runt och gav oss alla varsin Shatner-pin som tack för att vi hade köpt biljetter (den tappade jag däremot genast bort i någon glipa i de där justerbara AMC-fåtöljerna, man undrar ju hur mycket som göms under och inuti dem, jag tappar jämnt bort grejor där).
Och filmen i sig? Ja, det var William Shatner-show för hela slanten, rambling genom hela filmen om livet, universum och allting. Men mest om William Shatner själv. Och, vet ni. Det var faktiskt en mycket mer njutbar upplevelse än vad jag hade trott. Jag har varit rätt kluven till Shatner. Tycker att han koketterat lite väl mycket om hur han inte riktigt känt sig bekväm med sitt Star Trek-kändisskap, som att han som seriös skådespelare är lite för bra för att ständigt förknippas med en och samma roll. Jag tycker dessutom att han regisserade en fruktansvärd Star Trek-film. Och så är det de där historierna från hans gamla kollegor, Nichelle Nichols beskrivning av Shatners självupptagenhet i sin självbiografi har jag till exempel rätt svårt att släppa. Eller George Takeis beskrivningar av hur Shatner hela tiden försökte sno birollsinnehavarnas repliker när de spelade in originalserien.
Men den här filmen var ändå ganska oemotståndligt. Visst, jag blev lite sömnig en stund någonstans i mitten av filmen, men jag var ändå betydligt mer charmad av Shatners livsvisdomar och skådespelarminnen än jag kunnat föreställa mig. Det var som att sitta och lyssna på en rätt mysig ålderman som ville dela med sig av all sin livsvisdom i en och samma sittning. Om sin kärlek till djur, hur den där åkturen ut i rymden med Amazon-ägaren Jeff Bezos förändrade hans syn på livet på planeten, och så en del minnesbilder från karriären. Livet och skådespelarjobbet vävs samman i klippningen, där man låter konsten kommentera livet, eller om det var tvärtom. Mest rörande är kanske berättelsen om hur han nyskild, arbetslös och rätt fattig ligger i en bil någonstans och tittar på månlandningen på en liten tv-apparat. En månlandning som utfördes av ett Nasa som Shatner väl ändå tyckte arbetade i medvind i och med att Star Trek väckt ett intresse för utforskning av rymden. Och det smärtsamma i att Shatner, som blivit känd som kapten för ett rymdskepp, upplever ett av sitt livs lågvattenmärken samtidigt som USA – bokstavligt talat – tar steget ut i rymden.
Själva intervjun görs helt och hållet i en studio, med många och långa närbilder på Shatner, medan man sedan kryddar anrättningen med klippbilder från hans enmansföreställning, från hans roller i tv-serier och filmer, lite privata ridturer och en konsert där han pratsjunger på sitt oefterhärmliga sätt. Och jag lär mig en hel del nytt om skådespelaren Shatner, som ju har en stor produktion under sjuttio år att hämta livsvisdomar ifrån. Här i USA hade filmen premiär på Shatners 93:e födelsedag. Och jag får väldigt mycket känslan av att den här filmen också är tänkt som den där sista, stora sammanfattningen av hans liv och verk.
Några kritiska frågor minns jag inte riktigt. Jag tror inte de fanns där. Inte något kritiskt förhållningssätt överhuvudtaget, faktiskt. Utan filmen är i stort sett helt och hållet´en filmisk version av fandomens ömma idoldyrkan. Men en riktigt underhållande sådan. Gubben har ju humor och vet hur man håller en lyssnare intresserad.
Betyg: 8/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 797 tv-avsnitt. Och lite till.
En intensiv arbetsbörda och många resor har gjort att jag inte riktigt fått ihop min tillvaro som Star Trek-komplettist med resten av livet. På sistone har jag till och med ibland hoppat över de nya avsnitten av Star Trek-serier för att istället titta på Månbas Alpha. Men efter den snöpliga nederlaget när jag inte lyckades få tag biljetter till biovisningen av Picard-finalen på biokedjan AMC här i San Francisco så känner jag att jag måste skärpa mig lite. Jag osa:de genast till en Picard-meet up nästa söndag. Jag har liksom inte hittat mycket till Trek-following här i San Francisco än så långe, trots att kombinationen av techindustri och stadens centrala plats i Trek-universumet ju borde vara god grogrund för sådant.
Eftersom Picard nu går i graven har jag också utsett den serien till nästa huvudfokus i mitt bloggande. Serien må var over and done with när jag hunnit med att skriva om alla avsnitt, men det känns alltid skönt att kunna avsluta ett kapitel i den här bloggen. (För nog blir det väl ändå ett avslut, trots att Picards plötsligt började visa sig i Nielsens tittarundersökningar i USA – kanske blir det här snarare ett argument för att den ouppnåeliga Legacy-spinoffen kanske kan bli verklighet).
Så jag fokar på lite Picard här, och lyckas förhoppningsvis producera ett och annat inlägg innan sommarlovet.
När värmen lägger sig som ett lock över Stockholm får man kanske uppdatera sin blogg med lite mer lättviktigt material. Låtom oss fröjdas över en rad Star Trek-parodier genom tiderna. Som till exempel den här fina sketchen från 1991 ur Carol Burnetts egna komedishow på amerikansk tv., om vad som händer ombord på Enterprise efter att skeppet passerat genom ett östrogenmoln. Burnett gör en riktigt bra Shatner-imitation, tycker jag. Men helt först var man ju inte med idén. Kirks kropp övertas ju av en kvinna i avsnittet Turnabout Intruder. Och skämten om vad som är kvinnligt är väl kanske…tydligen är 1991 mycket längre sedan än jag vill erkänna för mig själv.
Men det var inte första gången som Burnett gjort saker med Star Trek-anknytning. Redan 1967 gjorde Leonard Nimoy ett framträdande som Spock, i en kort sketch på ett osynlige mannen-tema.
Denna upphämtningssommar fanns det även tid att kolla på den animerade serien Star Trek: Prodigy. En positiv överraskning för mig. Tycker verkligen att Star Trek-spinofferna håller hög kvalitet. Någon gång i framtiden finns det säkert tid att göra avsnitt-för-avsnitt-analyser, men just nu nöjer jag mig med en lite mer sammanfattande bloggpost om seriens första säsong. Håll tilll godo!
Jag var på SF-bokhandeln i Stockholm för någon vecka sedan, på jakt efter en bra Star Trek-present till en nördbekant. Eftersom jag inte bor i Sverige just nu så har jag inte varit där på ett år, och irrade förvirrad omkring för att hitta Trek-avdelningen på bokavdelningen. Jag menar, det fanns ju en Star Wars-hylla, då borde det väl finnas en för Trekkers också?
Till sist förbarmade sig en ur personalen och visade mig rätt. Star Trek-böcker fanns på andra våningen, under avdelningen böcker om tv-serier. Några få Trek-titlar stod blandat med all annan tv-litteratur, medan det även här fanns en hel Star Wars-avdelning som täckte större delen av en vägg. En tydlig bild av hur två olika ägare förvaltat sina respektive franchiser, i alla fall när det gäller merch och produkter (där ju Disney i och för sig alltid spelar i en liga för sig). Men det irriterade mig ändå otroligt mycket. Star Wars-franchisen har ju långt ifrån varit en entydig succé sedan Disney köpte den, medan Star Trek numera är en betydligt piggare och mer innovativ franchise. Frågan är bara hur många som upptäckt det. Disney Plus är ju en betydligt större plattform än Paramounts motsvarighet, och Star Trek-serierna har dessutom hoppat mellan Netflix och Amazon när Paramount sökt samarbetspartners i streamingvärlden.
Samtidigt tror jag inte att någon franchiseägare just nu exploaterar sin IP lika hårt som Viacom/CBS/Paramount gör med Star Trek . Fem serier produceras parallellt, inriktade på lite olika målgrupper. Tydligast är väl det tänket kring Star Trek: Prodigy som produceras för koncernens barnplattform, Nickelodeon. Att den marknadsförts som en barnserie gjorde att jag prioriterade ner den på min egen lista över tv-serier att se. Framför allt efter attjag provtittat lite på det ganska sega första avsnittet, som för övrigt fick mig att på nytt associera till Star Wars. Den här gången till serien The Clone Wars – även den åtminstone till en början riktad till en yngre publik. Bägge serierna är också 3D-animerade i stilar som jag inte är helt förtjust i.
Men när jag nu gav Prodigy en ny chans, så växte den snabbt till sig. Jag blev extremt positivt överraskad, och betydligt mer engagerad i serien än jag trott att jag skulle bli. För trots att den här Star Trek-serien egentligen befinner sig väldigt långt ifrån grundreceptet (den enda verkliga representanten för Starfleet är ett Janeway-hologram), så är Star Trek: Prodigy på många sätt mer av en klassisk Star Trek-serie än de flesta andra NuTrek-serierna. Här finns varianter på klassiska besök på mystiska främmande planeter, ett avsnitt handlar om favoritämnet tidsavvikelser, och en av huvudpersonerna försöker klara av Kobayashi Maru-övningen. Ett retrodoftande avsnitt där han får samarbeta med ett slags holodäck-all star-team från tidigare Star Trek-serier: Odo, Uhura, Scotty, doktor Crusher och Spock. Perfekt grundkurs för tittare som är nykomlingar i Star Trek-universumet och en tydlig eftergift för de erfarna nördarna (de gamla stjärnornas röster är förresten klippta från gamla Star Trek-avsnitt, ville bara göra klart det så att ingen Trek-konservativ där ute sitter och blir upprörd över att man skulle låta någon annan skådespelare dubba Leonard Nimoy. Så är det alltså inte).
Intrigen i Star Trek: Prodigy kretsar kring några unga rymlingar som lyckas fly från en asteroid där de varit slavarbetare. De hölls fångna av The Diviner, en despot som övervakar sina fångar med hjälp av androider, och låter dem arbeta som gruvarbetare. Alla fångarna på gruvasteroiden kommer från olika platser i galaxen och förstår inte varandra, den enda som kan kommunicera med dem alla är Diviners dotter, Gwyndala. Hon tas som gisslan av rymlingarna efter att de hittar ett Stjärnflotteskepp i en grotta på asteroiden. Och det är det här gängets äventyr som vi sedan får följa i serien. Lite hjälp på vägen får de av ett Janeway-hologram, som misstar rymlingarna för Stjärnflottekadetter som hon ska undervisa. Men hennes budskap om samarbete, hur olikheter kan vändas till fördelar och vikten av att hålla sig till Federationens regler lyckas hon trots allt ändå banka in i sina elever. För övrigt tycker jag kanske att den här barnanpassade holoversionen av Janeway är lite väl gullig och söt. Janeway var ju intressantare än så. Extra PK-poäng (och det här menar jag som något positivt) att man får in att medusans är icke-binära.
Det är förstås väldigt klokt att satsa på en barnserie, om inget annat för att lura små barn in i Trekiversumet. Bitvis känns också Prodigy som ett tv-universitet för blivande trekkers. När Janeway föreläser om Star Fleet eller holodäckets möjligheter för sin oerfarna besättning, så är det givetvis också för Star Trek-noviserna i den tilltänkta unga publiken. Indoktrinering när den är som bäst. Men även jag, som passerat 50-strecket, tyckte att den här Star Trek-varianten var rätt kul och spännande. Och, som så mycket annan så kallad barnkultur i franchisevärlden just nu, så är Prodigy betydligt mörkare än jag förväntat mig. Tröttnade kanske bara lite i de sista två avsnitten, när den stora uppgörelsen med The Diviner skulle ske. Har helt enkelt tröttnat på stora uppgörelser, och är mer intresserad av det som sker mellan dem.
Star Trek: Prodigy. är en Star Trek-serie som från början gjordes för barnkanalen Nickelodeon Så här långt i min Startrekathon har jag skrivit utförligt om 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
The Man Who Folded Himself är ytterligare ett dåligt samvete som jag kunde stryka från min att göra-lista den här sommaren. Boken sattes i mina händer för flera år sedan av min kompis Marcus med motiveringen att den var queerig SF av en författare som inte bara var homosexuell utan också skrivit Star Trek-avsnitt. Och nu i efterhand undrar jag ju hur jag lyckats undgå David Gerrold så här länge. Inte bara skrev han det legendariska originalserieavsnittet The Trouble With Tribbles, och den animerade uppföljaren More Tribbles, More Troubles, utan också The World of Star Trek. En bok som bland annat innehåller kapitlet “Star Trek Analyzed – The Unfulfilled Potential”, där han kritiserade saker som han tyckte att serien misslyckats med. Tankar som han lär ha försökt realisera när han senare arbetade med Star Trek: The Next Generation under seriens första säsong. Ja, eller under ganska mycket av den första säsongen. Tydligen ska bråk med Gene Roddenberry ha varit orsaken till att han inte pallade jobba kvar säsongen ut.
Utöver det här skrev Gerrold förresten också det animerade avsnittet Bem. Plus att han gjort cameos, både IRL och i animerad form i Star Trek. Så, visserligen kunde jag stryka den här boken från min lista, men fick nu också lägga till The World of Star Trek, Gerrolds Star Trek-romaner The Galactic Whirlpool och Encounter at Fairport och den delvis självbiografiska The Martian Child. Och hans bokserier Star Wolf och The War Against The Chorr verkar ju också intressanta. Varför blir det så här hela tiden? Nya Star Trek-trådar vecklar ständigt ut sig in i ännu mer läsning och research. Evighetsprojekt, man kan inte annat än älska dem.
The Man Who Folded Himself är för övrigt en mestadels rappt berättad (och ganska kort) roman som beskriver tidsresor på ett ovanligt inspirerat och förvirrande sätt. Personen som reser i tiden i boken kan träffa och prata med tidigare versioner av sig själv, vilket skapar en rad märkliga situationer. Han upptäcker så småningom även både faror och fördelar med att ändra i tidslinjen, förstås. Och det är de där erfarenheterna och resonemangen kring dem som upptar större delen av texten. Hur huvudpersonen försöker orientera sig i sin nya roll som tidsresare, och hur tiden trots allt hinner ifatt honom. Som utlovat finns det definitivt homosexuella inslag, och så många möjliga och omöjliga tidsparadoxer problematiserade att en tidsreseskeptiker som jag blir väldigt nöjd.
I min utgåva, från 2002, finns för säkerhets skulle ett efterord som sätter romanen i ett tidsrese-sammanhang, ett sånt hade jag nog gärna velat att flera Star Trek-säsonger avslutades med. Men mer än så här om själva boken vill jag nog inte skriva, den här ska läsas ospoilad tycker jag. Rekommenderas varmt, medan jag fortsätter att fördjupa mig i Gerrold-Trekiana. Så småningom.
The Man Who Folded Himself är skriven av David Gerrold.Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Som jag nämnt tidigare, SNW har aktiverat Star Trek-bögarna på lite oväntat sätt. I alla fall i mitt flöde i sociala medier. Det mesta handlar förstås om kapten Pike. Å andra sidan har det här ju pågått ett tag, kring andra rollfigurer i franchisen. Bägge inläggen i det här inlägget kommer från Facebookgruppen Garak is love. Garak is life. Garak is queer Den har mer än 13 000 medlemmar, och sysselsätter sig gärna kring de homoerotiska undertonerna i vänskapen mellan Bashir och Garak. Men ibland får Garak allt rampljus för sig själv.
Det verkar som romanserien om Star Trek Discovery är avslutad? I skrivande stund är det mer än ett år sedan det senast kom en bok i serien, så man kan väl bara anta att förlaget just nu satsar på de nya Star Trek-titlarna i stället. Åtta är i alla fall en jämn och bra summa. Lagom många för att kännas som en okej satsning, inte så få att det hela känns som ett fiasko. . Men när jag nu tittar på min hög av böcker så framstår verkligen Discovery som ett ganska svårt tv-universum att skriva fiktion om. Den utspelas ju bokstavligt talat i flera olika universa, eller i alla fall versioner av det. Serien börjar på 2250-talet, men vi har även den där konstiga skuggvärlden där doktor Culber levde i när han var “död”(en förvirrande värld snyggt skildrad i Dead Endless), och så spegeluniversumet förstås. Lägg till det att tillvaron för huvudpersonerna förändrades totalt efter det enorma skuttet framåt i tidslinjen när Burnham och Discovery gör sin resa in i framtiden. Kanske är det den spretigheten som gjort att det inte finns något som helst försök från redaktörernas sida att överhuvudtaget knyta ihop böckerna i serien. De har i stället fungerat som enskilda, fläckvisa fördjupningar kring specifika händelser, personer och platser. Extramaterial till tv-serien, kan man väl se det som. Och i denna serie av fläckvisa fördjupningar har vi nu kommit fram till historien om Michael Burnhams första tid efter hoppet ungefär 900 år in i framtiden. Om förvirringen och sorgen när hon anländer ensam till ett universum som inte är likt det hon reste ifrån. Här finns inte heller några som helst spår av varken sin mor eller Discovery. där Men i den här boken framstår det som om Burnhams största sorgearbete handlar om saknaden efter den nu obefintliga Federationen. I alla fall är den helt frånvarande i den del av galaxen där Burnham nu hamnat. Una McCormack, som är en av mina favoritförfattare inom treklitteraturen, gör även den här gången ett gediget jobb, och väver ihop händelserna från tv-serien med sitt egna romanstopp. Vi får se hur vänskapen växer mellan Burnham och den tappre Federationstjänstemannen Aditya Sahil, han som satt på en trasig rymdbas och väntade år ut och år in på att någon skulle höra av sig till honom. Givetvis finns det även tillfällen för McCormack att fylla ut detaljerna kring Burnhams förhållande till Book i den här boken, och exakt hur svårt det är för Burnham att gå in i en ny relation efter att hon fått reda på att hennes ex egentligen var en förklädd klingon. Men mest av allt fokuserar författaren på vad det gör med Burnham och hennes identitet när Federationen inte länge existerar. Det var väl en bra tanke, men det blir också fruktansvärt tjatigt. Vissa delar av det här roar i och för sig mig efter ett tag, som det faktum att ingen i den nya framtiden som Burnham nu lever i verkar kunna förstå tanken med Federationen. Lag och ordning, ja, men det större, idealistiska projektet är inte greppbart för dem. I samma veva tecknar också McCormack en effektiv bild av hopplösheten i postBurn-universumet. Hur blasé och uppgivna många är i en värld utan visioner, medan andra ser chansen att skapa egna små kungadömen i Federationens frånvaro. För att skydda sig har vissa civilisationer gått in i en komplett radioskugga, på det sättet försöker de undgå att upptäckas och attackeras av pirater, småpåvar och annat löst folk. Burnham är förstås lika idelaistisk som vanligt, men råkar också i trubbel när hon gång på gång tar på sig rollen som räddare i nöden. Alla vill inte bli räddade, visar det sig, vissa blir arga och upprörda när hon säger att hon är en del av Stjärnflottan.
I längden blir det dock ett jävla tjat om Federationen, tycker jag. Det är inte bara Burnhams love interest Book som tröttnar på allt prat om den där organisationen i boken, jag som läsare stönar också av uttråkning när Burnham för femtioelfte gången påbörjar någon inre eller utåtriktad monolog om Federationens fördelar, och hur hon inte kan förstå hur denna galaktiska stormakt kunde gå under efter The Burn. Det är säkert ett korrekt psykologiskt porträtt av hur en person som Burnham skulle reagera, men det gör det inte mindre tjatigt. Det finns också något enormt omständligt med vissa passager i boken, som ger känslan att McCormack haft svårt att komma upp i rätt antal sidor i boken och varit tvungen att trampa skrivarvatten för att förlänga texten. Det blir lite extra uppenbart när vissa intrigvändningar är lätta att förutse. McCormack är också väldigt förtjust i Alice i Underlandet-referenser, i romanens titel till exempel, men det tycker jag mest är gulligt.
Och med det här avslutar vi också skrivandet om Discovery-böckerna, och lite nöjd konstaterar jag att jag nu kompletterat ännu en liten underavdelning av Star Trek-universumet under den här sommaren. Om böckerna tycker jag väl lite blandat. De har varit ojämna, men skärpt upp sig under resan. Kanske för att författarna haft lite mer av tv-seriens värld att falla tillbaka på. Just nu tycker jag nästan lite synd om David Mack som fick skriva den första romanen i serien. Han hade helt uppenbart ingen större koll på vad Discovery skulle utvecklas till under det arbetet.
Betyg: 7/10.
Wonderlands av Una McCormack är den åttonde romanen som utspelas i Star Trek Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Här har vi en annan surdeg till blogginlägg som jag nu, för tredje sommaren i rad, försöker slutföra: megabloggposten det tredje tjocka albumet med brittiska Star Trek-serier.
Sanningen att säga var det här ett arbete som gick rätt trögt redan innan jag for iväg till USA för att jobba. Visst var det till en början rätt fängslande med detta parallella UK-producerade trekiversum, som var under produktion ända fram till 1979. Ett fristående serieprojekt som jag tidigare skrivit om här och här. Men i den här tredje samlingen verkar luften lite gått ur serieskaparna. Det blir rätt slarvigt tänkt och utgjort på sina ställen.
Britterna körde verkligen sitt eget race på flera sätt, men en hel del av deras idéer och uppslag dök faktiskt upp senare i de amerikanska Gold Key-serietidningarna. Eventuellt för att de bestod av ganska enkla och förutsägbara troper som ingår i grunduppsättningen av SF-koncept, men jag spekulerar gärna i att det fanns en hel del utvecklingspotential i de brittiska seriemanusen som andra desperata manusförfattare kunde kopiera delar av.
I UK publicerades serierna som följetonger, med lite yxigt och rätt komprimerat berättande till följd. De brittiska berättelserna var långt ifrån definitiva, snarare mer någon form av utkast, i bland fanns det inte ens plats att förklara varför eller hur saker och ting hände.. Därför fanns det gott om spelrum för att göra mer utvecklade versioner med diverse utsvävningar av de brittiska äventyren för andra serieskapare. Sedan är väl frågan förstås om det faktiskt förekom någon som helst samordning bland de som skrev och ritade Star Trek-serier. Kanon är högst flytande, och de brittiska manusförfattarna hittar på lite egna uppfinningar när det faller dem in.
Totalt 14 äventyr ryms i den här utgåvan, där det också finns lite extramaterial i form av den andra delen av den särskilda ordbok som man här skapat för det brittiska trekiversumets mer avvikande detaljer och uttryck. Man bjussar också på några tidningsomslag med Trek-motiv samt tecknade serier som använts för reklam, eller superkorta äventyr gjorda för olika sådana där maskiner som man tittar på diabilder genom. Inte ViewMaster, som jag tror folk använde när jag var liten, utan någon sorts mini-diaprojektor kallad Give-a-show – här kan du se äventyret på youtube.
Och som vanligt gör jag ett megalångt blogginlägg kring de olika äventyren i den här samlingen. Är man komplettist så är man.
The Mindless One är mest intressant för den…eh…originella kriminalvård som man bedriver på planeten Janvar. Eftersom man inte får skada folk fysiskt där, så har man kommit på ett lite eget sätt att hantera ett gäng hårdföra rebeller på. Janvar-metoden består av att man för över rebellernas medvetanden till en sond som skickas ut i rymden, medan kropparna bevaras i stora behållare på hemplaneten. Man burar alltså in och deporterar hjärnorna, men inte deras kroppar, och kommer därigenom runt planetens humanistiska regler kring bestraffningar.
Man verkar däremot inte ha tänkt så mycket på vad som skulle hända om den där kapseln, på sin färd ute i rymden, skulle stöta på något skepp med en intelligent art. Som Enterprise, till exempel. Kirk och de andra är som vanligt lite för godtrogna och snälla, och vips har den märkliga kapseln tagit kontroll över hela deras skepp genom någon form av mind-control. Enterprisebesättningen tas som gisslan och kursen sätts mot Janvar. När de styrande där förstår att Federationsskeppet har skurksonden ombord så skickar man missiler mot Enterprise i självförsvar.
Målet för sond-medvetandena är att ta tillbaka sina kroppar, men medan de är upptagna med det så lyckas Spock överbelasta de nu allt mer multitaskande hjärnorna på sonden. Spock tar över kontrollen av Enterprise från de kriminella snillena.
När till sist faran med skurkarna är avstyrd väljer Kirk att avstå från en första kontakt-träff med Janvariterna. Det får räcka med att bli beskjuten en gång, verkar han tycka. Det kan jag väl nästan förstå, däremot undrar jag fortfarande varför Kirk plötsligt pratar i en handmick ombord på Enterprise. Den återkommer även i senare serier i det här albumet, så kanske har vi att göra med ett slags paradigmskifte. Eller så är det bara ett enkelt sätt att skilja på vad som är dialog och vad som är direkta order. Tonlägen kan ju vara lite svåra att visualisera i en tecknad serie.
The Perithees Alliance
Ett ganska tråkigt, om än ambitiöst kidnappardrama. Romulanerna vet att ambassadör Sork från planetsystemet Perithees är en supernyfiken person, så det räcker att skicka upp ett obemannat skepp i närheten av Enterprise, så är man förvissade om att han kommer att tjata sig med på expeditionen som ska undersöka det. Sen är det bara att håva in fångsten – det vill säga fjärrstyra iväg skeppet och ta både ambassadören och några besättningsmän från Enterprise som fångar. Tanken är att om Kirk lyckas slarva bort en ambassadör på det här viset, så kommer Federationens rykte att gå i botten. Viktigt eftersom romulanerna och Federationen slåss om inflytande hos planetsystemet som Sork kommer ifrån.
Mest spännande blir det här avsnittet när Spock och Kirk håller på att bli transporterade rakt in i en aktiv vulkan (konstigt att det inte händer oftare). Man blir också bundis med den apliknande urbefolkningen på den planet där romulanerna har sitt högkvarter. Men bara för att urinvånarna ser ut som gorillor så tar det ett bra tag innan Kirk och Spock inser att de har att göra med en intelligent art (så fördomsfullt är det alltså ombord på Enterprise!).
Med hjälp av lite intel från de nya, håriga kompisarna lyckas man senare frita gisslan. Inte helt okomplicerat förstås. Hus exploderar och ett rymdskepp de flyr med är riggat för att sprängas en bit på färden (det undkommer man genom att transporteras till Enterprise i farten, något som tydligen är rätt farligt, sägs det). Sork räddas och han är extremt imponerad av Kirks målmedvetenhet, och kommer bara att ha snälla saker att säga om Federationen i framtiden.
De kreativa brittiska tecknarna bestämde förresten sig här för att Enterprise kan göra skeppet osynligt för romulaner. Det brukar ju vara tvärtom, så tydligen fanns det utrymme att ta sig konstnärliga friheter.
The Sabotueur within
Och här kommer nästa ärkefiende, klingonerna. De har en annan plan för att oskadliggöra Enterprise. Det här är en variant på en rätt så vanlig trope – en mystisk alien attackerar skeppet genom att omärkligt ta över olika människors kroppar och medvetanden. Klingonerna själva kan inte sånt här, utan de tar hjälp av en cereonier som tydligen utan större problem kan lämna sin kropp, flyta genom rymden bort till Enterprise och sedan kontroll över någon annans lekamen. Nackdelen är att den kropp hen tar över är förbrukad om varelsen lämnar den – att råka ut för cereoniern innebär alltså en säker död.
Den där flytande personligheten har en svaghet, den är väldigt lättstyrd. Det är först när den där varelsen (och hans människokropp) håller på att mixtra för att spränga Enterprise i tusen bitar, som Spock förstår att det enda sättet att bekämpa varelsen på är genom…förvirring. I stället för att fjärrstyras genom order från klingonerna så plockar hen upp Spocks irriterande jobbiga telepatiska meddelanden. Till exempel: “Vad heter Jordens kontinenter?”, eller “Repetera alfabetet baklänges”. Och då GÅR det ju förstås inte att koncentrera sig! Till sist kan Spock skicka tillbaka det cereoniska medvetandet över till klingonerna med uppdraget: “DESTROY!”
Fejkstarten av äventyret, där vi först tror att Enterprise sprängs i luften, men sedan inser att det bara var en modell i ett klingonskt laboratorium förutspår ungefär hundra liknande anslag i Star Treks holodäcksavsnitt.
The Void of Storms
Den här berättelsen handlar om Zar, som tillhör den populära Star Trek-communityn maktgalna vetenskapsmän. Han har försökt ta över planeten Zentar med sin imponerande superstarka robotarmé. För att skydda sig har Zentar skapat en rymdvirvel som skyddar deras planet från den måne där robotarna finns, medan Zar förvisats ut på vischan någonstans. Allt är frid och fröjd tills Enterprise lullar förbi, och blir ett perfekt verktyg för Zar. Genom att använda sig av Enterprise kan han återförenas med robotarmén han skapat. Kirk och hans manskap lyckas dock överlista Zar och hans trupper, och spränger hela hans bas i bitar innan robotarna hinner attackera Zentar.
En rätt lam historia det här, men däremot den första jag sett där man använder berättargreppet “låt transportörstrålen stå öppen om vi behöver återvända till skeppet”. Som om det vore någon jävla hiss. För att inte tala om den uppenbara säkerhetsrisken. Mycket riktigt tar Zar sig till Enterprise genom den “öppna” transportören. Det är bara ett av många moment i hans plan som bygger på antaganden som han inte kan veta något om där i sin isolation. Som att man kan lämna transportörstrålen “öppen” alltså. För första gången i Star Trek-historien. Låter jag upprörd. Det stämmer.
En annan sak man undrar över är ju varför zentarerna lät den supersmarte Zar behålla en robot hos sig? Hur kunde de inte förstå att det skulle sluta med en katastrof? Men den allra konstigaste grejen är att Zars försök att attackera Zentar bara blir möjlig eftersom Kirk menar att det är helt omöjligt för Enterprise att ändra kurs och undvika den robotspäckade månen. Så loj är man inte van att se Kirk.
Jag är dock väldigt nöjd med att två av huvudpersonerna hette Frekk och Stakka. Samt att man varit lite kreativa och hittat på lite ny utrustning åt Enterprise-crewen. Här finns en manick som kan visa minnen på en tv-skärm, och en drönare som kan scanna landskap och andra omgivningar.
Spheres of War
Det här var ett megalångt äventyr. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Och det var komplicerat på fel sätt.
Enterprise fångas av massor av små metallsfärer, som styr skeppet till en planet befolkad av flugvarelser. Deras ledare ber om hjälp och beskydd från grannplaneten Morkor som hotat att invadera dem, men Kirk vill inte ha något med saken att göra. I alla fall inte förrän han får höra att det är klingoner som ligger bakom mobiliseringen på Morkor. Då kastar han all försiktighet (och Generalorder Ett) överbord. Han och Spock lovar till och med att lösa flugledarens allra mest ömmande privata problem, att rädda hans son som blivit tillfångatagen och sitter i finkan på Morkor.
Sedan väntar en massa turer fram och tillbaka. Den där sonen missuppfattar ett telepatiskt meddelande från sin farsa, och rymmer från sin cell i stället för att vänta på att bli räddad. Enterprise får också ensamt stoppa en massa klingonska skepp på väg till Morkor. Och så kommer ledarflugan först mot slutet av äventyret på att han kan använda de där metallkulorna som förde Enterprise till hans planet, för att effektivt stoppa klingonerna.
Två fantastiska uppfinningar lättar ändå upp det här lite tunga äventyret. Dels det som kallas för “thought-implantation equipment”. Någon sorts maskin som snabbt matar in den klingonska personlighetstypen i ens hjärna – i det här fallet är det Kirk och Spock som behöver lära sig lite klingonsk know-how innan de ska förklä sig till sådana inför ankomsten till Morkor.
Sedan finns det också något som kallas för tele-confusion. Men det är egentligen bara gammal hederlig desinformation. Rebellerna på Morkor (som inte gillar klingonernas maktövertagande) sänder helt enkelt ut felaktig information på planetens tv-kanal, så det ser ut som om flugfolket från Tharkia framgångsrikt anfaller Morkor. Ledarna för klingonernas fejkregering har så dålig intel att de också går på de förfalskade filmerna.
Shell Game
Det här äventyret följer egentligen direkt på det förra. Man befinner sig i samma del av rymden, och Enterprises kostsamma seger innebär att skeppet är skadat och ammunitionen slut. Det leder till man nu blir utmanade av romulanerna som har en liten koloni i samma hood i galaxen. De har fått nys om att Enterprise är i dåligt skick efter sin fajt med klingonerna, och har förstått att de har rätt stor chans att besegra skeppet.
Romulanernas koloni finns på planeten Karr, som redan tidigare hade en befolkning av människoliknande varelser. Vilka som är romulaner syns främst på att invasionsmakten klär sig i outfits som påminner om Jordens romarrike. Vi lär också känna sklurrianierna i det här äventyret, ett snigelfolk som svävar på små plattformar och styr sina rymdskepp med tentaklerna. De kan i nödfall även försvara sig genom att producera ett osynligt sekret som folk halkar på. Deras ledare kallas för the shell supreme, och tillfångatas av romulanerna tillsammans med Kirk. Tanken är att de två ska slåss för sina liv i en amfiteater (en populär trope inom Star Trek-spinofferna, parodierad till exempel i Lower Decks.). Motståndaren är en dinosaurieliknande varelse. Hur ska man ta sig ur denna knipa?
Jo, Spocks telepatiska krafter har i just det här avsnittet tydligen spillt över på Kirk, som liksom kan få mental kontakt med Spock på egen hand. Det gör att Spock kan ta sig ner till planetens yta för att rädda snigeln och Kirk, varpå de i stället jagas av romulanerna och en terrastron – det senare är en sorts hund med tre huvuden, vart och ett med sin egna specialitet. Ett har riktigt bra syn, ett annat har ett utvecklat luktsinne. Det tredje verkar vara mer inriktat på att döda. Men de har ingen chans mot en dinosaurie på vift.
Jag blir ändå lite förtjust i den där Shell Supreme i det här äventyret. En figur som man gärna hade velat se åka runt på sin plattform i en tv-serie. Det är väl det enda som egentligen sticker ut i en serie som mest känns oinspirerad. Eller så har jag läst för många Star Trek-sereir nu?
To Rule the Universe
Det här är det sista ordinarie äventyret i den här samlingen. De övriga har publicerats i olika specialutgåvor. I den här följetongen får Enterprise kontakt med befolkningen på planeten Plixes. Här styr diktatorn Gokron, tillsammans med sin premiärminister Chekra. Planeten har fantastiska scanners, som på ett ögonblick suger ut all information om Enterprise och Federationen ur skeppets databaser, information som sedan överförs till diktaturteamets hjärnor på ett ögonblick. Ja, de kan till och med kopiera tankar, minnen och kroppar, så på ett ögonblick har Gokron och Chekra blivit kopior av Spock och Kirk (en liknande informationsöverföringsinnovation såg vi i ett annat äventyr tidigare i det här albumet, ett bekvämt manusgrepp där man effektivt kan gå vidare i handlingen). De två har som mål att ta sig till Federationens årliga kongress på Jorden, och ta livet av hela generalförsamlingen. Ett första steg för att på sikt kunna erövra hela Federationen.
Manusförfattarna har uppfunnit något som heter ultra-range beaming, en möjlighet att transportera personer extremt långa sträckor via Enterprise. På det sättet kan Gokron och hans sidekick ta sig direkt till Jorden via transportör, ett påfund som också underlättar infångandet av bovarna i det här dramats upplösning. Kvar på Plixes finns Spock och Kirk, som lyckas undkomma en avrättning. tack vare ett vältajmat fängelseuppror., en revolt som sedan utvecklas till en regelrätt revolution på planeten.
Efter en del efterforskningar visar det sig att Gokron och Chekras förvandlingskapacitet hänger på att maskinen som utfört den fortfarande är online., också det en väldigt praktisk detalj i den här manuskonstruktionen. Genom att spränga maskinen i bitar på Plixes avslöjas deras bluff på Jorden. Allt löser sig till slut, förstås, om än i sista sekunden – det är ytterst nära att hela Federationens ledarskikt gasas ihjäl.
Själv är jag mest förtjust i den ljudbomb som Gokron och Chekra bränner av i Federationens plenum, och som knockar alla medvetslösa. Ljudvapen i serier blir alltid lite extra snygga. Lite intressant är det också att manusförfattaren insåg att det här avsnittet kanske var i våldsammaste laget för Star Trek-konceptet och la till en liten brasklapp i en av rutorna: “So it was that the Enterprise, seldom a vessel of deliberate combat, sent her deadliy children om a misson of destruction”.
The Zodian sacrfice är ett fyrasidors miniavsnitt från en specialutgåva 1972. Ett zodianskt skepp attackerar Enterprise, men egentligen bara för att de vill bli räddade. Deras koloni på planeten Korak har blivit anfallen av ett gäng urtidsmonster, och de behövde hjälp för att komma därifrån. Men när Kirk håller på att bli dödade av en av skräcködlorna så offrar zodianerna sina liv för att rädda honom. Mer än så hann man inte riktigt med på de här två uppslagen.
Det sexsidiga äventyret Smoke and Mirrors publicerades i en sommarspecialutgåva av tidningen Valiant. I det här svartvita äventyret attackeras den fredliga planeten Fornia av strålar från rymden. Vilken tur att Kirk och Spock råkar vara där på besök, eftersom det är klingoner som är i farten. De har konstruerat en kraftfull stråle som de tänker använda för att utpressa Fornias invånare så att de utan motstånd låter sig förslavas. Men Spock och Kirk kommer på den smarta idén att skicka upp en liten raket med speglar på. När klingonerna använder sin dödliga stråle mot den så reflekteras den tillbaka mot skeppet. Och SWOSH! så utgör klingonerna inget hot längre. För enkelhetens skull verkar de nämligen bara ha framställt ett skepp med den där dödsstrålen.
Planet of the Dead och What is this thing called Spock är också korta äventyr från TV21:s årliga specialalbum. De är också lite slarvigare tecknade än vad jag är van vid. I Planet of the Dead är man på väg mot planeten Selkye för att grunda en bas där,. Man hittar resterna av en civilisation, uttorkade jättepaddor och små knubbiga maskvarelser som faktiskt verkar vara vid liv. Men maskarna visar sig vara ett slags parasiter som suger livskraft ur andra varelser och (på ett magiskt sätt) överför livskraften till de där torra paddorna, som då blir levande igen. Tyvärr var paddvarelserna för effektiva för sitt eget bästa, och hade lyckats utplåna allt annat liv på planeten i sin jakt på energi. Frågan är ju bara om Enterprisebesättningen släppte ut de där små maskarna från metallbehållaren man fångat dem i, och som satte stopp för energiöverföringen, innan man lämnade planeten?
What is this thing called Spock? utspelas på planeten Taragon, En koloni där man utvunnit mineraler i 20 år. Men så plötsligt en dag så sker en massa explosioner och naturkatastrofer. En gigantisk tentakelvarelse reser sig ur marken och skapar kaos i kolonin när den snabbproducerar ondskefulla kopior av de människor man stöter på. Men Spock lyckas få telepatisk kontakt med varelsen, som lever under jordytan, och en deal om en fredlig samexistens med kolonisterna sluts.
I The Gods have come är Enterprise ute och sniffar på en annan galax, minsann. På nytt hamnar man mitt i en konflikt mellan två primitiva civilisationer, Parracas och Turracas , som skiljs åt av en aktiv vulkan. Det ena folket är fredsälskande, det andra krigiska – bägge är telepater. Spock och Kirk undgår med en hårsmån att kastas i vulkanen när de är fångar hos den mer kritiska delen av befolkningen. Vulkanen får nämligen ett gigantiskt utbrott som utplånar större delen av krigarfolket. Ja, det var väl det. Just det, en sak till, det fredliga folkets ledare är en lättklädd donna, förstås.
Rock and a hard place är en annan högst ordinär story, där Enterprise och besättningen ytterligare en gång dras in i en konflikt mellan två civilisationer. Äventyrets fem sidor ger inte plats för särskilt mycket finlir, det mest intressanta är väl att Enterprise utsätts för ett vapen som liksom täpper till motorerna på skeppet. Och när Kirk blivit fängslad så blir han fri genom att vissla monotont. För det gör vakten så arg att han kommer så pass nära cellen att Kirk och de andra besättningsmedlemmarna kan övermanna honom. Mest förbryllande är dock vad som hänt med Spocks ansikte i den sista serierutan.
Sista äventyret i den här samlingen kommer från en BBC-utgåva. A bite of the apple, en ensidesgrej där Kirk retar Spock för att han ser ut som Satan. Helt obegriplig, om jag ska vara ärlig.
Sammanfattningsvis: Som jag antydde i början av det här lååååånga inlägget (jag fick gå och lägga mig och vila en stund efter att jag korrläst första hälften), det är en rätt oinspirerad samling äventyr det här. Många bygger på ungefär samma ingredienser. Planeterna man besöker behöver ofta hjälp för att kunna försvara sig mot en fiende, eller så är det en ondskefull envåldshärskare som ska avsättas. Kirk och Spock räddas förhållandevis ofta av olika revolterande rebeller på antingen ockuperade planeter eller ställen som lyder under en despot. Och så hämtar man en hel del inspiration från dinosaurier när man ska hitta på odjur (även om en trehövdad hund onekligen är ett avsteg från denna princip). Och en del av äventyren må se rätt snygga ut, men de är varken lättlästa eller särskilt intressant berättade.
Men det är ju inte därför man läser det här. De brittiska tecknade serierna kollar man in eftersom man älskar utflykter in i de mest obskyra delarna av Star Trek-universumet .Och så känns det lite spännande med en produkt som görs av personer som har måttlig eller begränsad kunskap om Star Trek-konceptet, men likt förbannat ska hitta på äventyr som utspelas där. Och så blir jag lite nostalgisk också. Minns hur bristen på tecknade serier var så stor att jag läste tidningarna om och om igen tills jag nästan kunde dem utantill. Varenda detalj granskades. Så även om de här äventyren slarvades ihop är jag ganska så säker på att det var många som otåligt väntade på varje ny del i sagan om serie-Star Trek.
Nästa stora serieutflykt för min del blir troligtvis samlingen av Star Treks amerikanska dagstidnings-strippar. Men de kanske får vänta tills nästa sommar.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…
En av mina sidosysslor i sommar verkar bli att ge den här bloggen lite akutvård. Fylla i de värsta luckorna, men också komplettera och publicera gamla halvfärdiga blogginlägg som legat och dammat i en mapp i publiceringsverktyget. Som det här, om andra säsongen av The Orville. Kunde ju lika gärna skriva klart det eftersom jag kände mig tvungen att repristitta på säsong två inför den nu aktuella tredje säsongen – mindes nämligen nästan ingenting.
Precis som förra gången jag såg den här säsongen så utvecklades det hela snabbt till klassisk sommarbinge. Det tog bara några kvällar, så var hela säsongen slut, .även om jag fick känslan av att det blev allt längre mellan skratten, eller ens ansatserna till komik ju länge fram jag kom i serien. The Orvilles skapare (och huvudrollsinnehavare) Seth MacFarlane (tillsammans med bland annat producenten Brannon Braga och rådgivaren Jon Favreau) verkar mer och mer vilja styra serien åt det seriösa hållet. Jag får lite känslan av att MacFarlane inte vill vara den där killen som “bara” gjorde en humorserie. Eller var det så att han sålde in serien som en komedi, och nu i smyg håller på att göra ett mörkt drama av det? Bara specialeffektsbudgeten för det stora rymdslaget i ett av avsnitten vittnar om att det här är så mycket mer än en Star Trek-spoof. Ansatserna till det här fanns redan under säsong ett, men blev ännu tydligare nu.
Mestadels stämmer det jag skrev om första säsongen ganska bra även på den andra. Det konfunderande med att se en semi-komisk serie som ändå stundtals har rätt stora pretentioner. Lika förvirrande känns det att serien kan ses som ett slags hyllning till en franchise som fortfarande är alive and kicking. Ännu mer nu än när den här säsongen först gick på tv 2018/2019. Det gör ju ocksåThe Orville betydligt mer konkurrensutsatt än vad man kanske antog när serien fick produktionsbeslut. Vem vet, kanske var The Orville ett av skälen till att Paramount till sist satsade på komedigenren i och med Lower Decks.. Det är ju de två serierna som ligger närmast varandra innehållsmässigt. Bägge besvarar en massa långsökta What if-scenarion som aldrig skulle platsa i de vanliga Star Trek-serierna, och berättar lite mer trovärdiga berättelser om vad som egentligen skulle hända om ett rymdskepp med inte helt perfekta personer åkte ut i rymden. (Ja, ibland inspireras bägge serierna till och med av samma Star Trek-avsnitt).
The Orvilles andra säsong var kanske inte samma klockrena upplevelse för mig som den första. Resan mot den mörkare tematiken gjorde mig ibland lite rastlös. Mest för att varken manus eller skådespeleri riktigt räckte till när man förflyttade sig alltför långt bort från komedigenren. Det blir taffligt, snarare än gripande. Lite för utdraget där det borde vara rafflande. Och Seth MacFarlanes bredd som skådis lämnar en hel del att önska.
Däremot gillar jag att man i den här säsongen fortsätter att bygga vidare på det kanske mest intressanta spåret i den första säsongen. Det om Moclus rigida samkönsnorm. Inte bara tär könskorrigeringen av Topa på relationen mellan föräldrarna Bortus och Klyden, vi får också se hur heterosexuella förföljs och fängslas på Moclus, samt får följa med till kolonin som moclusanska kvinnor startat på en avlägsen planet. Och kanske ska man även se Bortus virusinfekterade piratporrhologramprogram som en lite mer oväntat aspekt på Moclus strikta sexualpolitik?
Men det är inte bara Moclus som visar sig vara skit i säsong två, större delen av universum verkar vara en mer eller mindre ondskefull plats. Utplaceringen av den kaylonska androiden Isaac ombord på Orville visar sig vara en del av en fruktansvärd plan, där kaylonerna står i begrepp att rensa galaxen från alla biologiska livsformer man kan spåra upp – allt för att inte på nytt bli förslavade på det sätt som deras humanoida skapare förtryckte dem. Och The Planetary Union är inget ideal att hålla sig i. Under den här säsongen bevisar man gång på gång att man är en högst realpolitisk sammanslutning som inte ens kan skydda moclusanska kvinnor fullt ut, eftersom man inte vill stöta sig med det styrande patriarkatet på Moclus.
Influenserna från “riktiga” Star Trek är förstås också i hög grad närvarande. Kaylonerna är The Orvilles Borger., för att ta ett exempel. Och de två sista avsnitten för säsongen har en tidsresetematik som i alla fall får mig att tänka på upplösningen på Voyager. När jag såg den här säsongen första gången var jag dessutom i full färd med att plöja Star Trek: Enterprise, och det kändes verkligen som att de följdes åt. Noterade saker som “Jaså, nu har The Orville också ett avsnitt där man ska kånka en sändare upp på ett berg”. Visst lånar man in en hel del från alla möjliga Star Trek-franchises, men den här gången fick jag en mycket stark känsla av att Enterprise varit en källa till mycket inspiration. Kanske för att den är relativt okänd?
Men det mest uppenbara beviset på upphovspersonernas Star Trek-fixering är ju de många Trek-skådespelarna som lånas in i The Orville. I säsong två syns till exempel Marina Sirtis och Tim Russ. Och så har man tryckt in TVÅ gamla Star Trek-läkare i ett och samma avsnitt: John Billingsley (Phlox i Enterprise) och Robert Picardo (hologramläkaren i Voyager) i avsnittet “Home”.
Här är annars de avsnitt jag gillade mest i säsong två:
Deflectors
Avsnittet där Moclus förtryck av heterosexuella tas upp. Ett av flera avsnitt där Bortus partner Klyden framstår som ett fördomsfullt rövhål. Han är den i paret som upprätthåller de gamla, strikta normerna medan Bortus förändras under resan med The Orville. Under den här säsongen är det flera avsnitt som hänger på just deras relation och/eller Moclus konservativa styre. Även om jag kanske inte är så intresserad av just det där avsnittet där hela The Orville måste åka till Moclus eftersom Bortus ska kissa.
Lasting impressions
Orvilles pilot, Gordon, blir hals över huvud förälskad i en kvinna som en gång för länge sedan (2015) donerade sin mobiltelefon till en tidskapsel. Kapseln har hamnat på The Orville, och när Gordon lyckas skapa en kopia av kvinnan på holodäck är det början på en lite sorglig, men också bitvis rörande, liten kärlekshistoria.
Tomorrow, and Tomorrow, and Tomorrow och The Road Not Taken var två oväntat intressanta avsnitt. Det gick liksom lite från töntigt till rätt bra dramatik! Liksom i ett senare Lower Decks-avsnitt är man här uppenbart inspirerade av TNG-avsnittet där Riker konfronteras med en kopia av sig själv. Här sker samma sak för Kelly. Och kopian är inte bara yngre, utan börjar också dejta Kellys ex, kapten Ed Mercer och råkar dessvärre förändra hela universums framtid när hon bestämmer sig för att inte gå på en andra dejt med Ed när hon väl transporterats tillbaka i tiden igen.
Sedan får jag väl ge ett särskilt hedersomnämnande till den som kom på att Bortus skulle införskaffa ett hologramprogram där han kunde ha sex med ett gäng hunkar. Ett sånt där scenario där The Orville känns helt klockrena. Ja, nästan till och med nödvändiga. Även om vi vetat att holopornografi förekommer så har vi inte riktigt fått se hur det går till. Förrän nu.
The Orville säsong två visades under 2018 och 2019 i USA.
Mitt späckade schema just nu tillåter inte riktigt den närläsning av Star Trek-serierna som jag gjort tidigare, men här kommer i varje fall lite reflektioner kring första säsongen av Star Trek: Strange New Worlds.
Jag fyllts av irritation, utmattning och ilska när jag sett dem. Kommentarerna online från olika ortodoxa Trekkers som triumferande sagt något i stil med att: DET ÄR DE SJÄLVSTÄNDIGA AVSNITTEN SOM ÄR STAR TREK, DÄRFÖR ÄR STRANGE NEW WORLDS OCKSÅ DEN BÄSTA STAR TREK-SERIEN SEDAN VOYAGER. Jag kanske har skrivit det här tidigare, men det är få saker som gör mig så frustrerad som Star Trek-fundamentalister, de där som hellre vill att nya Trek-serier läggs ner än att något som de inte gillar ska få smutsa ner Star Trek-universumet. En del av de här fansen var mycket nöjda med Strange New Worlds – även om vissa förstås nästan fick hjärnblödning av den förtida introduceringen av gorner i tidslinjen. Själv var jag lite på min vakt. Hur ska man hantera att man charmas av just den Star Trek-serie där Enterprise på nytt bossas av en vit patriark? Den som dryper av retronostalgi?
Faktum är att det finns lite av ett skön kille-syndrom över hela Strange New Worlds. Den liksom surfar fram i svallvågorna efter systerserierna som ansträngt sig till det yttersta för att expandera, modernisera och förnya Star Trek-konceptet. Strange New Worlds kan vräka på med bakåtblickande och nostalgi i stället. Och eftersom persongalleriet i serien i stor utsträckning redan haft en test run i en säsong av Discovery kunde producenterna kallt räkna med att det redan fanns en fanbase för huvudpersonerna och deras äventyr. Kanske är det den vetskapen som gör att hela serien berättas på ett lite effortless sätt. Med ett slags lugn som kommer sig av att man inte behöver överprestera, inte behöver uppfinna Star Trek på nytt, utan snarare i mångt och mycket vila i att utnyttja tonen och tematiken i originalserien. Lyckligtvis drar man sig inte för att skriva om tidslinjen när det behövs, annars hade det blivit lite för tradigt.
Hade Strange New Worlds varit först ut i den här omgången av Star Trek-serier hade jag antagligen inte varit lika positivt inställd. Då hade franchisens vårdnadshavare känts alltför tillbakablickande och fega. Men nu var det perfekt tajming för att ge ett lite mer avslappnat alternativ till de andra serierna. Det samtidiga gravallvaret finns förstås även i den här serien, men portionerades främst ut i början av säsongen och i säsongsavslutningen. Däremellan kunde man kosta på sig avsnitt som det där Spock och hans flickvän bytte kroppar med varandra (en klassisk bodyswap-intrig), eller en Alien rip-off där besättningen försöker komma tillrätta med livsfarliga Gorn-yngel, samt avsnittet där hela besättningen var involverade i återskapandet av en medeltida saga. Allt genomfört i klassisk Star Trek-anda, där man kan tillåta sig lite mer lättviktiga avsnitt i mixen för att uppnå rätt charmfaktor.
Det gör att vi som tittare i alla fall för korta stunder tillåts glömma bort att den här säsongen egentligen handlar om hur kapten Pike hanterar vetskapen om sitt kommande öde. Pike går från att först vara deprimerad till att så småningom fyllas av ett slags märkligt dödsförakt. Eftersom han ändå vet hur han kommer att sluta, kan han på vägen dit utsätta både sig själv och besättningen för enorma risker. För att profetian ska stämma måste ju både han och skeppet klara sig igenom just den dagens prövningar.
Sista avsnittet i den här säsongen, som helt viks åt Pikes profetia, innehöll i och för sig tillräckligt mycket material för fylla mer än en halv säsong av Discovery, men hanterade faktiskt det där med tidslinjer och hur ett enskilt beslut kan förändra hela Federationens framtid på ett ovanligt lättfotat sätt. Och eftersom större delen av avsnittet handlade om något som bara eventuellt skulle kunna hända i framtiden behöver inte heller sura Trek-fundamentalister bli vansinniga över skildringen av romulaner här.
Sen är det ju en extra bonus att uppskattningen för kapten Pike den här våren gjort att två av mina twitterflöden på något vis förenats – såväl Trek- som bögtwitter verkar falla i farstun för Anson Mount. Även om en del av inläggen framför allt handlade om hur Pikes hår ökade i volym, så till den grad att den eventuellt skulle kunna utgöra en egen entitet längre fram i serien.
